Blogg
2012-02-13
Det händer igen
"Ok, jag förlåter dig" lyckas man kanske säga efter en stund eller en dag. Smärtan finns där men man väljer att inte låta smärtan styra för då hamnar man i en sorts vendetta - never ending war. Det var den enas del. Sedan behöver den andre handla så att den tillit som har fått sig en törn - för vi behöver tillit i så oerhörd grad - den tilliten kan sakta resa på sig, lite vacklande kanske men ändå. Och förhoppningsvis växer den och båda parter kan fortsätta att lita på varandra. Men sen händer det igen!!! Och det är inte sista gången heller. Hur ska man hantera detta? Anthony de Mello (präst) sa att "vi måste förlåta varandra för att vi inte är Gud". Han bär på en djup insikt om att vi är människor. Vi är bräckliga. Vi är rädda. Vi är sårbara och vi kommer att såra varandra även om vi inte vill eller ens vet om det. Då kan det hjälpa att inse att det är ett livsvillkor som människa - att kunna såras - att ha den vidunderliga förmågan att förlåta. Men vi är inte Gud. Vi behöver inse att vi inte når ända fram - som GUD gör.
/Berne
2012-02-06
Men tilliten då?
Jag vill spinna vidare på det här med förlåtelse och allt som hänger ihop med det. En del i detta pussel är ju tillit. När någon har svikit är det ju helt naturligt att tilliten mer eller mindre försvinner, framför allt om det handlar om någon som står en nära. Det faktum att man faktiskt har litat på personen gör ju att skadan blir så mycket värre. En tanke som jag har fått är att själva förlåtandet är upp till mig, men det är upp till den andra parten att bevisa att jag kan lita på honom eller henne igen. Det vore ju bara dumt av mig att lita helt på någon som precis har svikit, även om jag kanske har förlåtit personen ifråga. För att återupprätta en fungerande relation krävs det att båda parter är med på tåget. Båda behöver arbeta på relationen. Jag tänker att när jag väl har förlåtit, behöver den andra parten visa sig värdig mitt förtroende. Eller hänger det ihop på nåt annat sätt?
/Elisabet
2012-02-02
Som om inte...
Förlåta ja - tänk att det ska vara så svårt. Och visst håller jag med om att det går inte bara att rycka på axlarna och säga att det gjorde ingenting. Citatet Elisabet tar upp är från filmen "Invictus", där Morgan Freeman spelar Nelson Mandela. Jag försöker se framför mig mannen som får höra de här orden. För honom blir det verkligen en ren viljehandling att fortsätta som om den specifika situationen inte hade hänt. Vi kanske skulle säga: Gilla läget. Men det finns fortfarande så mycket känslor kvar att ta tag i, så inte är det glömt. Men han handlar som om det inte hade hänt. Det tycker jag är starkt och om detta är förlåtelse så finns det ju en chans för oss vanliga dödliga att övervinna sorg och ilska genom att handla "som om inte". Och när jag läser dessa rader tänker... och så ska det göras också. Hm inte så lätt...
/Berne
2012-01-16
Förlåtelse börjar här
"Förlåtelse börjar här och nu. Den frigör själen, det är därför den är så kraftfull."
Vad innebär det egentligen att förlåta någon? Kan man förlåta fast att man fortfarande är arg, ledsen eller känner sig sviken? Måste man ha glömt allt innan man kan förlåta? Eller är det en skillnad mellan förlåtelse och försoning? Och var kommer tillit in i bilden? Det finns mycket att fundera på här, för det är inga enkla frågor. Själv tänker jag att förlåtelse absolut inte är samma sak som att säga: ”Det är okej, det gjorde inget” och sopa det hela under mattan. Istället tror jag det handlar mycket om att ge upp rätten att hämnas. Man liksom frikänner den andra från sitt straff. Det innebär inte att man automatiskt litar på den andra personen igen, inte heller måste det betyda att man ens tycker om den. Man kan fortfarande vara ledsen och inte speciellt intresserad av att vara med den andra igen. Tilliten och försoningen är något som måste byggas upp, men det tänker jag kommer först efter själva förlåtelsen, inte innan. Vad tänker du?
/Elisabet
2011-12-19
Små saker med mycket kärlek
En del har längtat. Andra har fasat. Ytterligare andra har inte hunnit tänka alls på det. Men oavsett så är julen här nu. Julen är speciell, för det finns så många förväntningar och tankar på hur man vill ha det. Det finns så mycket i luften helt enkelt. Men kanske, kanske kan vi se vad som ligger bakom alla tankar, förväntningar, krav och måsten. Kanske kan vi se igenom den bild som vi målar upp om hur julen ska vara. Och kanske, kanske kan vi också se de som inte har så mycket som vi. Kanske finns det någon som vi kan ge en hand, under denna högtid som kan vara så ångestfylld för vissa, när man blir extra påmind om livets mörka sidor. Samtidigt ska inte detta bli ytterligare ett krav, ett måste, ett borde. Men man kanske kan göra något, se någon. Som moder Teresa sa: ”Vi kan inte göra stora saker, bara små saker med mycket kärlek”.
/Elisabet
2011-12-15
Tacksamhet
Att känna tacksamhet och inte uttrycka det är som att slå in en present men inte ge bort den.
Jag tror att tacksamhet är väldigt kopplat till var jag lägger ribban för det som bara ska vara, eller det som är normalt. Kan nästa känna att känslor av tacksamhet dyker upp och sedan försvinner - ungefär som William Ward uttrycker det i citat här på hemsidan. Jag blir påmind om att när känslan kommer, stanna upp och faktiskt uttrycka den så att den andra personen får veta hur jag känner mig. Julhelgen kan bli en bra helg att prova på att uttrycka tacksamhet för dem jag är tillsammans med. Då borde ju tempot vara lägre efter adventsstressen och möjligheten att verkligen uttrycka min tacksamhet för allt jag får av andra människors vänskap vara stor.
/Berne
2011-12-08
Ett tomt blad?
Ett tomt blad. Ett tomt blad i bemärkelsen att jag inte är någon. Ibland får jag för mig att det är så Jesus vill ha mig. Att han liksom inte vill ha mig, utan bara vill ha någon som kan utföra det han vill. Jag blir som en liten robot som ska följa hans minsta nyck. Men, jag tror att detta är fel. Även om jag med mina känslor uppfattar Gud på detta här sättet ibland, så tänker jag ändå att så kan det ju inte vara. Han har ju faktiskt skapat mig som den jag är och då måste han väl ändå vilja ha med mig att göra. Mig som person. Mig med alla mina upplevelser, erfarenheter och egenheter. Självklart kan jag se mönster, tankar och handlingar hos mig själv som inte är bra eller sunda, men det betyder ju inte att jag inte får vara mig själv inför Jesus. Är det någon som vet precis vem jag är så är det ju han. Och det som finns hos mig som inte är bra kan han ju hjälpa mig att arbeta med. Det är inte något som jag måste ”fixa” först för att sen få vara med min vän.
Istället kanske det helt enkelt är så att han vill göra saker genom mig just därför att jag är som jag är. Det kanske inte behöver vara någon motsättning.
Jesus vill vara med MIG, med hela mig med allt vad jag är. I mig själv och med mig själv får jag komma till Jesus och låta honom bära. Jag står inte själv här i livet. Jag behöver inte bära allt själv.
/Elisabet
2011-12-01
Att vara rak eller inte rak...
Intressant att fundera över - om att vara rak eller hur det går. Och vad händer om man inte är rak, och hur rak kan man vara och så sakta började jag fundera... Först ledde det till bekymmer för hur man kan uppfattas - apropå att göra sig extra bekymmer som inte behövs - men sedan började jag fundera över om att vara rak kan uppfattas som ett självklart sätt. Jag tror att det handlar om att vara tydlig och att det jag vill kommunicera passar tillräcklig väl in i den andres värld, så att intention av godhet, vilja att förstå och förklara sig uppfattas som tillskott och ger utrymme för fortsatt samtal och dialog. Fast inte har jag funderat färdigt över detta ännu...
/Berne
2011-11-24
Att våga vara rak
För ett par veckor sen hade jag mina båda systrar på besök, först den ena och sen kom även den andra. Om jag får säga det själv så har vi goda relationer med varandra och trivs i varandras sällskap. Men, den här gången blev det inte så bra. Och det var mitt fel. Jag ville mer än jag egentligen orkade med, men sa att allt bara var frid och fröjd. Det slutade med att jag blev ganska snäsig och frånvarande. Det var först efteråt som jag insåg detta. Problemet var att jag inte hade insett mina begränsningar. Jag är mycket för det här med rak kommunikation, men denna gången fungerade det inte. För även om jag försökte vara rak mot de andra så var jag inte rak och ärlig mot mig själv. Så den "raka" kommunikationen blev nog inte så rak. Nästa gång vi ses ska jag försöka att känna efter hos mig själv bättre och kanske inte tänka att man måste göra så mycket saker. Jag ska försöka att bara njuta av att få träffa mina fina systrar och försöka öva på detta med rak kommunikation, även gentemot mig själv...
/Elisabet
2011-11-14
Bekymmer - hm
John le Carré skriver i en av sina böcker: "Hon var så stressad att hon inte kunde skilja små katastrofer från stora". Tänkvärt tyckte jag. Jag känner igen det själv. När tempot blir så högt så verkar det som om allt är lika viktigt, allt är lika bråttom, allt lika stort problem. Märkligt att det kan vara på det sättet. Inte undra på att Owe Wikströms bok "Långsamhetens lov" som nu finns i pocket (2010) väckte uppmärksamhet. Har vi kommit dithän att ingenting får gå långsamt längre? Ja, kanske har vi tappat insikten om vad långsamhet kan göra i oss. Det kanske till och med är så att vi bekymrar oss mindre om vi lever långsamt. Den som lever långsamt/snabbt får se.
/Berne
2011-11-10
Bästa vännen
Om det nu är så att Jesus vill vara vår bästa vän, så måste han ju vara den bästa bästa vän man kan ha, eller? Jag menar, han är ju ändå GUD! Det måste ju bli som en dröm-bästa-vän. En sån där vän som man kan prata med allt om och som ser precis hur man mår innan man ens har hunnit säga ”tjillevippen”. Och trots att vännen ändå ser hur man mår så vill vännen ändå höra mig berätta allt om det. Så måste det ju vara med Jesus också. Min bästa vän Jesus. Både när det känns som allt håller på att rasa och jag håller på att sugas med i det stora svarta hålet som tornar upp sig framför mig. Men också när jag blir sådär fnissigt glad och inte kan annat än le. Och allt däremellan. Alla vanliga dagar när inget speciellt händer, utan där vardagen går sin gilla gång.
Tänk om man verkligen kunde föstå vidden av det här. På djupet. Med hjärtat.
/Elisabet
2011-11-03
Oroa sig
"Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer"
Det är ju lätt att säga att man inte ska bekymra sig för morgondagen. Och ändå finns det mycket att vara orolig för: ekonomi, arbete, hälsa mm. Så kanske, när jag läser det här citatet, handlar det om att inte fabricera egna bekymmer UTÖVER dem som vardagen ändå förser mig med. Det är lätt att fantisera en massa som sedan bekymrar sig. Det känns som att det någonstans ändå finns en vila att var dag bär sig själv. Och det kan jag undra över - hur den vilan kan finnas med i ett liv med mycket information och högt tempo?
/Berne
2011-10-27
Hur vilar jag?
Det är en fråga som jag har ställt mig många gånger den senaste tiden. Hur vilar jag egentligen? När återhämtar jag energi? Varför blir jag trött av något som någon uppfattar endast som uppiggande? Det finns en berättelse om två stycken präster, som båda älskar sitt arbete. Men, den ena blir påfylld av att umgås med andra människor medan det kräver massa energi från den andra. Så, efter ett dop med efterföljande fika så är den ena prästen supertaggad och längtar efter att göra en massa saker. Den andra prästen däremot är helt slut när han kommer hem och vill bara lägga sig på soffan. Detta trots att båda tycker om sitt jobb lika mycket. Kanske kan detta ge mig lite perspektiv. Alla är vi olika. Vi får ny energi på olika sätt. Jag får vila på mitt sätt. Och vila i att det är okej.
/Elisabet
2011-10-20
Snabba bedömningar
Efter att ha läst inslaget om att våra liv är en väv så slog det mig att Tomas Tranströmer skriver om något liknande. Han använder bilden av ett träd och när vi ser oss i spegel så ser vi vårt ansikte som det är nu. På samma sätt ser vi bara utsidan på ett träd - vi ser barken och stammen men vi ser inte årsringarna innanför. Vi ser bara det som är uppenbart just nu. Inom oss bär vi alla våra erfarenheter och de har format oss till de personer vi är. Kanske skulle vi kunna få reda på mer om vi lärde oss fråga bättre. Fråga på ett lyssnande sätt som framkallar berättelser från det förflutna - kanske skulle vi då också få syn på en ännu större rikedom i varandra än bara utsidan...
/Berne
2011-10-13
Ett vävt liv
För några år sedan fick jag uppleva glädjen i att lära mig väva. Jag insåg snabbt att det var mycket mer tankearbete och jobb bakom en väv än jag hade kunnat ana. Det var mycket förarbete innan man kom till den punkt där man faktiskt kunde börja på själva vävandet. Man skulle räkna och mäta, varpa och skeda mm mm. Allt enligt konstens alla regler. Det var helt enkelt mycket mer arbete än jag någonsin hade kunnat föreställa mig bakom handvävda alster. Tidigare hade jag bara sett det färdiga resultatet och tänkt att allt som krävdes var att göra några inslag i varpen och så var duken klar. Är det inte lite så med oss människor också? Oftast kan vi bara se det som syns på utsidan, det ”färdiga resultatet”. Men det vi inte ser är ”förarbetet”, dvs det som den här människan har varit med om tidigare, vad den tänker just nu och hur han eller hon egentligen mår. Vi vet inte vad som har krävts för att den här människan ska kunna vara just här just idag. Kanske kan det ge mig lite mer ödmjukhet inför nästa möte med en medmänniska. Jag vet så lite om vad som hänt innan. Jag vet så lite om varför han eller hon beter sig på just sitt sätt. Jag ska inte vara så snabb att döma…
/Elisabet
2011-10-06
Stanna upp
Och hur upplever man verkligheten - den som är här och nu? Det verkar vara svårt att stanna upp och ta in verkligheten, nuet. Hur ofta har vi inte, när vi äter, pratat om mat vi har ätit eller mat som vi ska äta. Och efteråt minns vi knappt vad maten smakade som vi faktiskt åt - just då! Det är svårt att vara närvarande - men man kan träna sig. Då gäller det att ha kläm på närvarandets största fiende - brådskan.
/Berne Persliden
2011-09-22
Visst är det förunderligt...
...att det kan skifta så fort. Ena stunden är det regnrusk och grått, nästa stund är det strålande solsken och klar luft. Det kan nog bara sammanfattas med ett ord: höst.
Jag vet inte hur det är med dig, men jag påverkas oerhört av väder och vind. Är det soligt och ljust ute så är det på nåt underligt sätt lite lättare att se ljust också på livet. Men, när det regnar och blåser blir det mesta genast lite tyngre. Även om det låter överhurtigt, så får man kanske försöka tänka att Jesus ändå är med mig, oavsett väder. Och oavsett hur jag tänker och mår. Och efter höst blir det vinter, och sen kommer faktiskt våren...
/Elisabet
2011-09-08
Verklighet som ska upplevas...
"Livet är inte ett problem som ska lösas, utan en verklighet som ska upplevas"
Hur lätt är det inte att se kalendern med alla dess upggifter, som saker som bara ska bockas av. Man vill bara bli klar, kunna stryka det från "att-göra-listan". Hur många gånger har jag inte tänkt "bara jag får gjort detta, sen ska jag leva".
På gymnasiet gick jag naturvetenskapligt program. Där handlade varje lektion om att lösa en ekvation, ett mattetal eller ett problem. Det var så lätt att detta tänk hängde sig kvar, även när man gjorde annat. Man skulle lösa saker. Klara av saker. Men jag tror att livet handlar om så mycket mer. För varje gång jag kan bocka av något från min "att-göra-lista" så har jag ju ägnat en del av min tid åt det. Livet pågår medan jag gör saker, så varför inte njuta av det medan jag håller på? Varför inte försöka leva redan här och nu?
Det är svårt, men jag vill välja att försöka uppleva verkligheten, inte lösa problemet livet. Vad vill du välja?
/Elisabet
2011-08-22
Stjärnklart en sommarnatt
I boken Ödehuset finns det en scen som beskriver hur huvudpersonen Mack ligger på rygg på en brygga och tittar upp mot den stjärnklara sommarnatten. Kanske inte så konstigt i sig. Men det som har etsat sig fast i mitt minne var att bredvid honom låg Jesus i egen hög person. Tillsammans tittade de upp mot den förunderliga stjärnhimlen och pratade om livet. Livet. Livet på jorden. Livet som människa. Livet tillsammans med Jesus. Där tycker jag man kan snacka om att kristenhet inte handlar om dogmer och måsten, utan om min relation med min Pappa, universums skapare. Det handlar om att lära känna Jesus som en vän. Precis som när man var liten lärde känna sin bästis utan och innan.
Jag och Jesus, på bryggan, hur skulle jag reagera?
/Elisabet
2011-08-15
Nu kör vi igång!
Elisabet Holmström här. Nu är jag på plats. Det är dags för mig att sätta igång och arbeta med Navigatörernas hemsida. Som webbredaktör är det min uppgift att se till att det kommer nya blogginlägg med jämna mellanrum, att informationen på sidan är aktuell mm. Snart kan dessutom du som är medlem logga in på medlemssidorna och där hitta olika former av material. Mer om detta längre fram.
Har du synpunkter på hemsidan? Eller på något annat som rör Navigatörerna? Hör av dig antingen via mail info@navigatorerna.se eller kontaktformuläret!
/Elisabet Holmström