En av de främsta hindren till denna perfektion av osjälvisk generositet, är den själviska oron att få ut så mycket som möjligt av allt, att vara en briljant succé i våra egna ögon och i andras ögon.
Vi kan bli av med denna oro endast genom att vara tillfreds med att sakna något i nästa allting som vi gör. Vi kan inte behärska allting, smaka allting, förstå allting, tömma varje erfarenhet till sista droppen. Men om vi har modet att släppa nästan allting annat, kommer vi förmodligen bli kapabla att behålla den enda sak som är nödvändig för oss – vad det än må vara.
Om vi är för angelägna att ha allting, kommer vi med största sannolikhet förlora även den enda sak som vi behöver.
Lycka består i att förstå vad som är ”det enda nödvändiga” i våra liv och med glädje ge upp allt annat. För då, paradoxalt nog, finner vi att allt annat blir oss givet tillsammans med det enda som vi behövde.
En svenska översättning från No Man is an Island av Thomas Merto, 1955