Om det nu är så att Jesus vill vara vår bästa vän, så måste han ju vara den bästa bästa vän man kan ha, eller? Jag menar, han är ju ändå GUD! Det måste ju bli som en dröm-bästa-vän. En sån där vän som man kan prata med allt om och som ser precis hur man mår innan man ens har hunnit säga ”tjillevippen”. Och trots att vännen ändå ser hur man mår så vill vännen ändå höra mig berätta allt om det. Så måste det ju vara med Jesus också. Min bästa vän Jesus. Både när det känns som allt håller på att rasa och jag håller på att sugas med i det stora svarta hålet som tornar upp sig framför mig. Men också när jag blir sådär fnissigt glad och inte kan annat än le. Och allt däremellan. Alla vanliga dagar när inget speciellt händer, utan där vardagen går sin gilla gång.

Tänk om man verkligen kunde förstå vidden av det här. På djupet. Med hjärtat.