John le Carré skriver i en av sina böcker: “Hon var så stressad att hon inte kunde skilja små katastrofer från stora”. Tänkvärt tyckte jag. Jag känner igen det själv. När tempot blir så högt så verkar det som om allt är lika viktigt, allt är lika bråttom, allt lika stort problem. Märkligt att det kan vara på det sättet. Inte undra på att Owe Wikströms bok “Långsamhetens lov” som nu finns i pocket (2010) väckte uppmärksamhet. Har vi kommit dithän att ingenting får gå långsamt längre? Ja, kanske har vi tappat insikten om vad långsamhet kan göra i oss. Det kanske till och med är så att vi bekymrar oss mindre om vi lever långsamt. Den som lever långsamt/snabbt får se.