”Ok, jag förlåter dig” lyckas man kanske säga efter en stund eller en dag. Smärtan finns där men man väljer att inte låta smärtan styra för då hamnar man i en sorts vendetta – never ending war. Det var den enas del. Sedan behöver den andre handla så att den tillit som har fått sig en törn – för vi behöver tillit i så oerhörd grad – den tilliten kan sakta resa på sig, lite vacklande kanske men ändå. Och förhoppningsvis växer den och båda parter kan fortsätta att lita på varandra. Men sen händer det igen!!! Och det är inte sista gången heller. Hur ska man hantera detta? Anthony de Mello (präst) sa att ”vi måste förlåta varandra för att vi inte är Gud”. Han bär på en djup insikt om att vi är människor. Vi är bräckliga. Vi är rädda. Vi är sårbara och vi kommer att såra varandra även om vi inte vill eller ens vet om det. Då kan det hjälpa att inse att det är ett livsvillkor som människa – att kunna såras – att ha den vidunderliga förmågan att förlåta. Men vi är inte Gud. Vi behöver inse att vi inte når ända fram – som GUD gör.