För kanske ett år sedan läste jag boken Tisdagarna med Morrie, skriven av Mitch Albom. Det är en sann berättelse som handlar om Mitch, en före detta student, och hans professor Morrie. Under studietiden träffades de varje tisdag och samtalade med varandra om livet. Efter examen flyttade Mitch och de båda vännerna sågs inte på många år. Av en händelse får Mitch reda på att Morrie har drabbats av den obotliga nervsjukdomen ALS och bestämmer sig för att söka upp sin gamla professor, mentor och vän. Det leder till att de återupptar sin tradition att träffas varje tisdag för att samtala om livet. En av dessa tisdagar berättar Morrie vad han tänker är en perfekt dag, vad han skulle göra om han hade fått 24 timmar då han var helt frisk.

”Tänk om du fick en dag då du var fullkomligt frisk, frågade jag, vad skulle du göra då?

– Tjugofyra timmar?

Tjugofyra timmar.

– Få se … jag skulle gå upp på morgonen, gymnastisera, äta en härlig frukost med franska och te, åka och bada, sen skulle jag bjuda hem mina vänner på en god lunch. Jag skulle be dem komma en eller två i sänder så att vi kunde prata om deras familjer, deras problem och hur mycket vi betyder för varandra.
Sen skulle jag vilja gå ut och promenera i en park med några träd, titta på färgerna och fåglarna, njuta av naturen som jag inte har sett på så länge nu.
På kvällen skulle vi allesammans gå på en restaurang med goda pastarätter, kanske lite anka – jag älskar anka – och så skulle vi dansa resten av natten. Jag skulle dansa med alla underbara danspartners där tills jag var utmattad. Och sen skulle jag gå hem och sova djupt och skönt.

Är det allt?

– Det är allt.

Det var så enkelt. Så banalt. Jag var i själva verket lite besviken. Jag hade tänkt mig att han skulle flyga till Italien eller äta lunch med presidenten eller tumla om på badstranden eller pröva på en massa exotiska saker som han kunde tänka ut. Efter alla dessa månader till sängs då han legat utan att kunna röra ett ben eller en fot – hur kunde han tycka att en så vanlig dag var perfekt?

Sen insåg jag att det var det som var poängen.”