För några år sedan fick jag uppleva glädjen i att lära mig väva. Jag insåg snabbt att det var mycket mer tankearbete och jobb bakom en väv än jag hade kunnat ana. Det var mycket förarbete innan man kom till den punkt där man faktiskt kunde börja på själva vävandet. Man skulle räkna och mäta, varpa och skeda mm mm. Allt enligt konstens alla regler. Det var helt enkelt mycket mer arbete än jag någonsin hade kunnat föreställa mig bakom handvävda alster. Tidigare hade jag bara sett det färdiga resultatet och tänkt att allt som krävdes var att göra några inslag i varpen och så var duken klar. Är det inte lite så med oss människor också? Oftast kan vi bara se det som syns på utsidan, det ”färdiga resultatet”. Men det vi inte ser är ”förarbetet”, dvs det som den här människan har varit med om tidigare, vad den tänker just nu och hur han eller hon egentligen mår. Vi vet inte vad som har krävts för att den här människan ska kunna vara just här just idag. Kanske kan det ge mig lite mer ödmjukhet inför nästa möte med en medmänniska. Jag vet så lite om vad som hänt innan. Jag vet så lite om varför han eller hon beter sig på just sitt sätt. Jag ska inte vara så snabb att döma…