Eftersom Gud är större och bortom vår förmåga att fatta använder vi oss av metaforer och bilder. Vi försöker sätta ord på en upplevelse av verkligheten som autentisk och samtidigt svårfångad.
Var kommer då hunden in?
Det finns två egenskaper som berör mig djupt. Hunden som DEN TROFASTE. Den som inte viker från min sida, som alltid vill vara där jag är och som skapar en så speciell känsla av samhörighet.
Den andra egenskapen är den att komma hem och jag hör hur hunden reser på sig, kommer ut och viftar glatt på svansen – ”äntligen är du hemma husse, nu är livet värt att leva!” – en gläjde över att bara se mig. Kan jag tro det om Gud – att Han gläder sig över mig när han ser mitt liv?
Inte dumt med hundar faktiskt…