Och “i botten på båten” (= läs mig) ligger tillit som barlast. Att bli ledd. Att någon annan vill visa vägen och göra den möjlig, bygger på hur jag upplever personen. Litar jag på den här människan? Hur ser den tilliten ut? Kan jag uppfatta en grundläggande godhet som bär när jag överlåter mig att ledas? Och då måste jag ju undra hur ser jag på Gud, om jag skulle vara villig att låta mig ledas av Honom. Henri Nouwen formulerar det som “the life of the beloved”. Han understryker starkt att vi är så mycket mer älskade av Gud än vi tror. Men det fattar vi inte.

Det är inte någon gräns för hur mycket godhet Gud vill oss, var och en. Och om det är den synen på Gud vi har… då kanske vi vågar låta oss ledas…