Gud var i mitt huvud och i mitt medvetande.
Gud var i mina ögon och mitt seende.
Gud var i min mun och i mitt tal.
Gud var i mitt hjärta och i mina tankar.
Gud var vid mitt slut och vid min avfärd.

Det får mig att fundera på hur man kan leva som kristen. Har du någon gång stött på människor som bara genom att finnas till utstrålar så mycket kärlek och omtanke, ja, så mycket av Gud helt enkelt? Jag har fått glädjen att under det senaste halvåret få umgås med sådana människor. Det som är så inspirerande med dessa människor är att ingen av dem kommer med en massa förhållningsregler om hur man borde leva för att leva ett kristet liv eller hur man borde tycka och tänka. Istället möter de sin omgivning med en så innerlig kärlek. De tar sig tid och lyssnar. Och inte bara det, de ger ett gensvar som är så mycket djupare än bara ett instämmande hummande. De delar med sig av sin livsvisdom på ett sätt som är så till bredden fyllt av kärlek. De låter liksom Gud lysa genom dem genom hela deras sätt att vara. Det är det som är så galet inspirerande! Tänk att Gud kan vara så närvarande i en människas liv, att det inte krävs en massa ord för att han ska bli synlig! Istället är det människans levnadssätt som blir viktigt. Helt enkelt, jag vill göra citatet ovan till min bön, inte för att någon har sagt åt mig att göra det, utan för att jag har fått se vad det kan innebära.