Nu har det blivit många tankar om förlåtelse här i bloggen, men det finns fortfarande en viktig del i det hela som jag vill lyfta fram. Jag tänker på det faktum att det inte är alltid vi kan förlåta. Eller vill. Vad gör man då? Kan man inte bara strunta i att förlåta? Jag tänker att även om en förlåtelseprocess kan vara så oerhört jobbig och svår, så är det ändå mödan värt. Både för den andras skull, men även för min egen. Annars finns risken att jag fastnar i ilska och bitterhet. Genom förlåtelsen kommer friheten. Men, det fina är att det inte är jag som måste prestera. Jag kan be Gud om hjälp. Han kan hjälpa mig både att förlåta den andra, men också göra mig mer ödmjuk genom att visa hur många gånger och hur mycket han har förlåtit mig. När jag inser detta får jag en större självinsikt. För hur kan jag vägra att börja förlåta någon när jag själv har fått så mycket förlåtet?

Men, jag behöver komma ihåg att förlåtelse får ta tid. Tillsammans med Jesus får jag gå in i processen för att till slut kunna säga: ”Jag förlåter dig”. Han går med mig hela vägen. Allt hänger inte på mig. Tänk, vilken befrielse.

I Psaltaren 32:8 säger Gud: ”Jag vill ge dig insikt och lära dig den väg du skall gå, jag vill ge dig råd, min blick skall följa dig.”

Gud vill. Vill du?