Så står jag då här och ska författa ett avslut. Jag som brukar ”leka med ord” känner plötsligt att det här blir inte lätt. Hur kan jag bli kortfattad nog och ändå uttrycka det som finns inuti? Ja, vi får väl se.

Det finns många upplevelser och lärdomar som denna snart sjuåriga ”arbetsresa” innehållit och inneburit för mig och dessa kan beskrivas på ett otal sätt. Jag väljer att göra det med hjälp av några ord och lärdomar som Joel Halldorf i förra veckan sammanfattade sin sexåriga tid som ledarskribent för tidningen Dagen med. Ingen jämförelse med honom i övrigt, men jag kände igen mig i hans beskrivning och tänker att jag inte behöver uppfinna hjulet.

”När saker når sitt slut brukar det vara tillåtet att bli en aning nostalgisk.”

Det var en gång… då jag, som styrelsemedlem i Navigatörerna 2013, blev tillfrågad om att ta en deltids projektanställning för att göra en inventering av hur föreningens nätverk egentligen såg ut; vad man tänkte, ville och behövde. Sagt och gjort under 2014 och 2015. Därefter var det dags att ta steg vidare utifrån kartläggningen. Ett nationellt ledarteam söktes och kom igång i januari 2016, med mig som ledare, och vi upptäckte snart att detta är ju ett jubileumsår – Navigatörerna i Sverige fyllde 60 år! Kännetecknande för vårt sammanhang har ju alltid varit att mötas, så vi ville att navigatörer genom decennierna skulle få göra just det. Vi ställde till med en festhelg, som blev en viktig milstolpe för mångas engagemang framåt.

Styrelse och team träffades för att ”visionera”. Vart vill vi? Vad kan vi? Vad vågar vi? Och så satte vi navigatörssegel i tro på Gud och på att Navigatörerna fortsatt har något att bidra med till människor. Med inriktningsmål för 2017-2019 gick vi igång med nysatsning för studenter & unga vuxna. Idag är jag oerhört glad och tacksam att kunna säga att vi har ett etablerat studentarbete i Göteborg, som kallas NAViVäst, med ett eget ungt ledarteam lett av Mikael & Kristina Avaheden. Mikael & Kristina tar nu över efter mig, i delad verksamhetsledning.

Hur var det nu då med Joel Halldorfs lärdomar, som jag känner igen mig i? Jo, han skrev att han lärt ”att ett kristet sätt att tala inte är innovativt utan utläggande. Debatter kommer och går, men kyrkans uppdrag är detsamma: Att försöka förstå vad eviga sanningar betyder i vår tid. Men att utlägga är inte samma sak som att papegojaktigt upprepa floskler, utan det handlar om att få tag på trons bärande principer – den grundläggande grammatiken – och formulera dem på nytt”.

Känner du inte igen Navigatörerna i Sverige i denna skrivning så tipsar jag om att läsa vår historik, om hur vi sedan 1980-talet strävat efter förnyelse, utifrån behoven i ett sekulariserat samhälle och i en sekulariserad kyrklighet. Vår syftesparagraf rimmar också väl med det Joel skrev: ”Navigatörerna vill göra budskapet om Jesus Kristus tillgängligt och verksamt tillsammans med människor i vår samtid.”

Vidare läste jag lärdomen ”jag har också insett att skrivande inte är något ensamarbete”. Jag har inte varit anställd som skribent, men nog har jag skrivit mycket för Navigatörerna. Många dokument har det blivit. Ibland har jag undrat över till vilken nytta? Alltid har jag haft en motor i mig som sagt att detta är värdefullt, detta är ditt bidrag. Tiden får utvisa värdet, men redan gläder jag mig åt att till exempel den ”omskrivna historian” kommit till användning (även internationellt med Googles översättning…) och att vår samtalsmetod Bokhyllan & Förstoringsglaset används och uppskattas, även internationellt (översatt, The Bookshelf & Magnifying glass). Det sista stora dokument jag satte händerna till tangentbordet för var Visionsdokument 2020-11-21. Läs gärna det! Visionen har vi formulerat:

Vi vill se människor som lever sina liv i gemenskap med Jesus och varandra,
och hjälper andra att göra det.”

Om det låter som att dokumenterandet varit ett ensamarbete, så har jag varit otydlig. Precis som för Joel har det för mig varit ovärderligt att samarbeta i författandet, och många har bidragit, tack och lov! Det jag försökt lära mig är att balansera frihet i skrivandet med begränsning, att det ofta kan vara ”less is more” – vilket jag bara är ”more or less” en bit på väg i. Men snart ska jag sätta punkt för detta avslutstal…

Men den tredje lärdomen också. Den är inte klockren att återge från Joel, för den handlar om opinionsbildning och har lite annat fokus än vad Navigatörerna jobbar med, men undertexten stämmer jag in i, och ersätter det han skrev som ”kyrka” med ”Navigatörerna”, och med smärre textändring utifrån det:

Navigatörerna behövs i dessa samtal, men kan bara bidra till dem om vi bottnar i vår identitet som Navigatörerna.

…givetvis måste vi följa med i debatterna, känna trenderna och veta hur vindarna blåser. Men i slutändan kan Navigatörerna bara förmedla något genom att vara oss själva.

…eviga sanningar att vila i: Vi är inte tidens herrar, utan Guds tjänare. Det är inte vår sak att veta hur det ska gå. Vår uppgift är bara att vara trogna där vi står. Dag för dag, möte efter möte… text för text. Vi arbetar, men Gud ger frukten Den insikten befriar från resultathets.

Ekollonen på bilden ovan – som jag plockade tidigare i höstas, lade i krukor och nyfiket och förväntansfullt inväntat resultatet – blev i veckan som gick en metafor för mig hur min tid som anställd för Navigatörerna varit och hur verksamheten utvecklats. Jag behöver nog inte lägga ut texten här. Betrakta bara olika växtstadier, så är du med mig i tänket: från frö till den näst längst komna grodden, som är nuet, och det längst komna som är min bön för framtiden.

Med dessa ord vill jag säga tack & hej från mig när jag vid årsskiftet slutar min anställning, men även säga att jag givetvis fortsätter. En gång navigatör, alltid navigatör. I själ & hjärta.

Annika Andreasson
avgående verksamhetsledare