Jesper Fowelin, som bor i Åsa, är först ut att delge tankar kring årets tema. Han kom i mitten av 1980-talet i kontakt med Navigatörerna genom en kollega som introducerade honom till föreningen. Jesper och frun Kristina har deltagit i familje-, mans- och kvinnohelger. De har också träffats i grupper och fört samtal om livsåskådning och relationer till barn och familj.
Jesper skriver:
”Flera inom Navigatörerna har betytt mycket för mig personligen, trots att vi inte träffats speciellt ofta, bl a genom diskussioner vi haft och förslag på litteratur jag fått. Några har genom livslång vänskap funnits som diskussionspartners, vilket varit ett stort stöd. Jag tycker föreningen genom sitt sätt att praktiskt diskutera livsåskådningsfrågor på ett sätt som alla kan förstå och ta till sig har en stor funktion att fylla då samhället i stort tappat dessa centrala frågor. Genom medlemskap i Navigatörerna har en livsåskådning formats som burit genom livet.”’
Närvaro eller att vara varandra nära
Allt går i en väldig fart, speciellt tiden. Jag har 60-årskris och muskeltränar tre gånger i veckan nu när testosteronet sviker. Jag blir mer känslosam och har börjat söka mer närhet och sammanhang som ger något djupare mening. Det borde vara lätt att finna gemenskap och närhet med all teknik som telefoner, internet och sociala medier, men det jag möter är det motsatta i många stycken.
Fick för en tid sedan stödja en kollega som berättade att de hade haft ett klassmöte med alla föräldrarna om att fem flickor i klassen startat en Facebook-grupp med enda syfte att mobba ut den femte flickan i gruppen, som var hans dotter. Mobbing har funnits i alla tider men detta var en ny dimension. Var får barn dessa tankar ifrån?
Jag får en känsla av att den äkta närhet en person känner avtar med kvadraten på antal vänner på Facebook. I mitt arbete möter jag många som är på gränsen till vad som är möjligt både känslomässigt och fysiskt. I den gruppen hör jag ofta att inflödet av kommentarer från ytligt bekanta via sociala medier inte stöttar utan bränner ut. Alla promotar sig själva och visar en falsk bild av lyckad yta som föder en känsla av otillräcklighet och misslyckande hos oss andra. Jag tror inte många reflekterar tillräckligt för att se hur detta gör oss alla olyckligare.
Att ständigt vara uppkopplad och söka närhet på detta sätt är inte bra om vi inte har definierat vad som är viktigt och meningsfullt för oss själva och många saknar en tro eller livsåskådning som bär tillräckligt. Mycket handlar om vad andra gör och konsumerar, när det istället skulle skrivas mer om hur vi känner och hanterar de krav som ställs på oss i ett allt mer komplicerat samhälle. Då skulle vi dela med oss av erfarenheter som gör kollektivet starkare.
Jag såg Volvos ledning presentera sin kvartalsrapport framför en mycket stor bild av en självkörande V90 där kvinnan som satt i förarsätet tittade ner i sin iPad. Är det att vara närvarande för sina medmänniskor? Har vi inte ett ansvar att observera vad som sker omkring oss och kunna hjälpa andra som kanske råkar ut för en olycka?
Vår självupptagenhet blir en fara och gör att vi inte är närvarande för de som behöver oss mest. Medieindustrin får oss att köpa en aldrig sinande ström av nya mobiler, datorer, fiberkablar och programuppdateringar som vi egentligen inte behöver. Istället får produkterna oss att ännu mer missbruka den artificiella känslan av närhet. Vi ser inte att våra barn mobbas när vi tittar ner i iPaden!
Jag tror inte att vi kan konsumera oss ur en i mångt och mycket själslig kris. Till det behövs andra lösningar. Vi behöver komma varandra nära och inte bara närvara. Detta gör vi bäst genom att föra dialoger på alla plan, ansiktet mot ansikte, och stänga ner sånt som stör och bryter riktiga samtal. De saker som sägs i anonymitet på nätet har inget värde. Vi måste sänka tempot i livet och behandla det som ett ultramaraton och inte som ett hundrameterslopp som bränner ut. Jag ser att kvinnor drabbas hårdare av detta än män och försöker ofta föra en dialog om detta, men har svårt att nå fram. Alla andra hinner ju med. Det ser man på Facebook!
Vi behöver stänga ned telefoner och internet och skapa tid för nära samtal hemma. Det är under äkta fredagsmys som tryggheten och livsåskådningen skapas.
Varma hälsningar
Jesper Fowelin