Hon hade en bunt noter under armen. Ja, notbunten var ganska tjock faktiskt och hon bar dem men en känsla av att de var dyrbara ägodelar. Men det vara inte bara hennes sätt att bära noterna utan när hon stannade och tog fram dem så hände något med henne. Hon höll de dyrbara noterna framför sig och började nynna, först sakta med sedan blev tempot högre och även tonen. Nu kunde man tydligt höra en melodi som gick upp och ned i tonläge. Melodin var välkänd men jag kunde ändå inte sätta ord på vilken melodi det var som hon nynnade. Och nu hände en tredje sak. Hennes ansikte lyste upp allt mer och mer och det var omöjligt att missa glädjen hon kände över melodin och vad den gjorde i henne när hon högt och tydligt nynnade.
Kan det här vara en liknelse för hur vi kan tänka om Bibeln? Tänk om den fungerar som noterna. För den som inte kan läsa noter är det bara ett papper med konstiga tecken. Men för den som kan läsa noterna representerar de något utanför pappret – de är hemliga tecken till en melodi som inte bara går att sjunga men som också skapar glädje i den som sjunger. Ja, kanske också i dem som hör sången.
Är det så att Bibeln är noterna, vi som har den kan läsa noterna men det stannar inte där. Läsningen av texten bör skapa en melodin i våra liv som beror på Guds Ande och den melodin – den livsstil som växer fram när vi läser ”noterna” ger glädje till oss och kan också höras av de som ännu inte kan läsa noterna.
Kan man tänka så här? Ja, jag tror det och funderar du på vilken melodi hon nynnade på så var det ”Amazing grace”.