Sitter med en katt i knät och tittar ut på det soliga vårvädret. Lurvtussen i knät spinner högt. Det slår mig att katter faktiskt kan lära oss nåt om Gud. Jag inspireras av det sätt som katten så totalt litar på mig. Den vågar lägga sig till ro i mitt knä trots att jag är flera gånger större än den och skulle kunna göra den riktigt illa. Men, den litar på att jag vill den väl, för den har erfarit att jag är att lita på. Jag tänker att det är lite samma sak med Gud. Gud är så grymt mycket större än vad jag är. Så stor att jag inte ens kan greppa det med mitt förstånd. Och ändå kan jag lita på honom och, precis som katten, få krypa ihop i hans knä och spinna. Där är jag hemma och kan jag visa mig sårbar. Där kan jag släppa alla masker och rädslor. Där är jag trygg.