Alexander längtar efter…
Här får du ta del av vad vår styrelseledamot, som är präst i Östad församling, skriver om LÄNGTAN.

För några år sedan höll vi på med framtidsspaning i min hemförsamling. Vi kallade det för drömsamtal. Vi möttes två och två och den ena bjöd på spröda (gärna hembakade) drömmar och antecknade svaret på frågan: Vad drömmer du om? Vad längtar du efter?

Målet med detta enkla tilltag var att försöka få fatt på vad vi som individer och gemenskap längtade efter. Det blev många spännande samtal, jag hade själv förmånen att leda några av dem.

När Navigatörernas nationella ledarteam beslutade att temat för år 2020 skulle vara LÄNGTAN hade vi ingen aning om hur mycket detta år skulle präglas av längtan, både för oss som världsmedborgare och individer. För jag vill verkligen påstå att 2020 präglats av längtan, på flera plan.

Personligen inleddes året av längtan efter att få bli pappa, men ganska snart så kom den längtan att få sällskap av en annan. Längtan efter att allt skulle vara som vanligt. När det vardagliga snabbt förändrades förstod man det stora värdet det hade haft. Längtan efter att få fira gudstjänst tillsammans, längtan efter socialt umgänge med vänner, längtan efter att få sitta ner och prata med de äldre i min närhet, ansikte mot ansikte. Längtan växte sig starkare och när vi stod mitt i påsken hade jag inga problem att förstå den judiska längtan ”L’Shana Haba’a Biyerushalayim” – Nästa år i Jerusalem. Vi har mycket att lära av våra judiska systrar och bröders förmåga att bära längtan och hålla den levande, ja att ha längtan som permanent tillstånd.

Vad längtar jag efter? Det har slagit mig att många gånger har jag besvarat den frågan med att längta tillbaka, jag har vänt mig om, tittat i backspegeln och där funnit målet för min längtan. Det är knappast konstigt i en tid när mycket ser annorlunda ut, men är det eftersträvansvärt? Ligger verkligen det bästa bakom oss?

Nej, jag tror inte det, jag är övertygad om att det bästa ligger framför oss, kanske även det värsta, men det bästa ligger framför oss! Hur jag kan tro det? Det har sin grund i Uppenbarelsebokens profetior om att Gud en dag skall skapa en ny jord där rättfärdigheten bor. Där vi får möta Gud ansikte mot ansikte. En plats där Gud är mitt ibland oss, där det inte finns någon sorg och ingen klagan och ingen smärta mer. Paradiset ligger inte bakom oss, i en pandemifri vardag. Det ligger framför oss och den beskrivs som en fest, dit Jesus bjuder in oss. Ett tillstånd när alla slöjor rivs undan, där frågor får svar.

De första kristna levde verkligen i den längtan och det är med avundsjuka jag läser om hur deras längtan tog sig uttryck. Paulus skriver om hur hans längtan sliter honom åt två håll; längtan efter att vara hos Kristus drar honom mot himlen och samtidigt längtan att leva i sin kallelse (Filipperbrevet 1). Jag önskar att min längtan ska vara lika stark – åt båda hållen. Jag önskar att mitt liv ska vara präglat av en längtan att få vara i min Herre Jesus närhet och samtidigt vara präglad av tacksamhet över livet jag fått att förvalta här och nu. Jag längtar efter en längtan som får mig att sträcka mig efter Gud utan att bli världsfrånvänd. Jag längtar efter en längtan som får mig att resa mig ur mina tröga vanor och arbeta för Guds rike i väntan på att en dag få möta honom som släcker all längtans törst med sitt levande vatten.

Och i väntan på den dagen tackar jag Gud för att längtan efter att få bli pappa har blivit bönhörd.

Alexander Dahlquist, Alingsås