Man brukar ju alltid säga att det spelar ingen roll vad man säger till ett barn, ifall man inte själv följer det. Det hjälper inte att säga till barnet att inte studsa basketbollen inomhus, ifall jag gör det själv. Barnet gör så som jag gör, inte så som jag säger. Så tänker jag att det kan vara med våra liv i övrigt också. Det hjälper inte att jag bara säger ”Jesus älskar dig” till människor i min närhet, jag måste visa det med mitt liv också. Det tänker jag kan handla om allt från att visa gästfrihet till att köpa rättvisemärkt kaffe. Men, mitt i allt detta tänker jag också att det inte är jag som ska prestera fram detta. Det ska inte vara ytterligare ett av dessa omöjliga krav som omvärlden ställer på mig. Det handlar istället om att det är Gud som ska göra det i mig. Genom att jag umgås med Honom, så får jag påverkas. Då kan han också lysa genom mig. Ju mer jag umgås med honom, ju mer kan han visa mig hur jag kan leva ett trovärdigt liv. Ett liv som visar på honom i allt. Det är lätt sagt, men det tar tid att lära sig. Kanske det också är ett sätt för Gud att lära mig leva trovärdigt, genom att han ger mig lite mer tålamod?