Vid Navigatörsträffen i Mölndal i augusti delgav Joke och Rinus Baljeu sina tankar om och upplevelser av att vara närvarande. Vi bad dem skriva ned det de delat, så nu får fler chansen att ”lyssna” till dem.
Joke börjar:
Att vara närvarande betyder för mig att jag är där för den personen. Den är viktigast just nu. Jag vill lyssna och vara intresserad av vad hon tänker och känner. Det är svårt att vara närvarande om jag själv inte har kommit till ro. Då är det för mycket i mitt eget huvud som går runt och stör. För att bli av med det brukar jag ta en promenad till havet. Där kommer jag till ro!
Att vara närvarande är inte svårt när jag umgås med barnbarnen. De behöver mig! Med Rinus är det svårare, vi känner varandra så väl. Och jag tror att jag lyssnar, men egentligen är jag redan på väg till något annat som jag tror är viktigare i mina tankar, eller för att göra. Också där gäller det att hitta ro för att vara närvarande. Som tur är bor vi nära havet!
Rinus fortsätter:
Strax före sommaren fick jag en operationstid för att få en pacemaker. Utan att jag hade särskilda symptom upptäcktes att den elektriska impulsen som får hjärtat att slå inte riktigt fungerade som den skulle. Innan dess firade vi Jokes 70-årsdag och det blev ett naturligt tillfälle för mig att berätta för relativt många om den kommande operationen. I mina tal vid de olika tillfällena för födelsedagsfirandet nämnde jag att jag behövde draghjälp för att hänga med i det höga livstempot min så aktiva fru drog upp. Till min glädje och överraskning fick jag många yttringar av omsorg innan operationen. Många försäkrade mig om att de skulle tänka på mig, gav några ord av uppmuntran eller skrev att de skulle be för mig när stunden var inne.
Det blev en mycket positiv erfarenhet för mig. Operationsdagen kände jag mig buren av många och sedd av Gud. Jag upptäckte att om man känner sig harmonisk inuti och buren, då kan man vara fullt närvarande. Närvarande inför själva händelsen, inför medpatienter, personal och läkare. Det lärde mig hur viktigt det är att berätta om vad man går igenom, att dela med sig om den oro och osäkerhet man känner. Man ska inte gå igenom svåra saker ensamt, även om det känns lite pinsamt att visa sig sårbar! Låt andra vara med och bära dig! Det blir lättare och det skapar utrymme för sann närvaro.
Att kunna vara närvarande tänker jag beror på utrymmet som finns inom oss själva, om en inre frihet som tillåter oss att ha sinnena riktade på något annat än sig själv och sina bekymmer. Då finns det plats för ett genuint intresse hur den andre mår och vad som upptar hennes/hans tankevärld. Då blir det möjligt att vara generös med sin person och att vara intresserad av den andres drömmar, oro, trötthet, längtan. Då finns det möjlighet att se de ”små” sakerna som människor gör för en. Då uppfattas små gester av kärlek som alltför ofta negligeras och försvinner i vardagsbekymret. Då kan man mentalt och emotionellt vara närvarande.
För två år sen, på väg mot pensionering, kände Joke och jag att det var dags att göra en ny satsning på vår relation som par, att fräscha upp och stärka vår emotionella närhet inför varandra. I livet möter vi alla små och större motgångar och besvikelser och vi bygger upp skyddsmekanismer för att skydda oss och inte bli sårade. Vi bygger murar för att minska vår sårbarhet, men det leder till en förlust av närvaro. Genom samtal med en förtroendeperson och samtal kring en bok börjar vi allt bättre förstå mönstren och mekanismer som är skadliga för närhet. Det ger oss möjlighet att sätta stopp för förlopp som inte för oss närmare varandra utan skapar låsningar med resultatet emotionell ensamhet. Man kan ju leva under samma tak i tvåsamhet och ändå vara ruskigt ensam.
Mästarberättaren Anton Chekhov närmar sig frågan vad man ska använda sitt liv till i sin berättelse Krusbär. Berättelsens huvudperson besöker sin bror som har använt sitt liv för att förverkliga sin dröm att ha ett eget lantgods med krusbärsbuskar på tomten. När han besöker sin bror upplever han ingen närhet och dessutom smakar krusbären inte ens gott, bara surt. Chekhovs stora rädsla är att man satsar hela sitt liv på att förverkliga en dröm för att upptäcka att frukten man skördar smakar surt. Och han suckar att det måste finnas någonting grandiost att fylla sitt liv med.
Paulus verkar i Bibeln rekommendera en annan väg: att ta emot det goda livet som en gåva. Han beskriver vad som händer: ”det uppstår en inre motivation att hålla fast vid det viktiga, en innerlig medkänsla och en inre övertygelse att det finns en grundläggande helighet som genomsyrar saker och människor. Att finna sig själv i lojala relationer, att skapa fred och harmoni vart man än går, att finna det onödigt att tränga sig fram i livet och en förmåga att använda och styra sin energi i rätt riktning.” (Från Galaterbrevet 5 ur The Message på svenska) Det är för mig en annan sorts beskrivning av vad sann närvaro är och för med sig. Om det finns ett sådant liv som man kan ta emot, då vill jag seriöst leva det!
Joke & Rinus Baljeu