Ibland handlar livet om att se saker ur ett nytt perspektiv. Att inte låta sig nedslås av omständigheterna, att inte se sig själv som ett offer. Luci Swindoll beskriver det på ett träffande sätt i boken Glädjepaus. Här är hennes berättelse, om än någon nerkortad, om när hon bröt benet:
På morgonen den 11 augusti 1991 gick jag hem till min vännina för att äta frukost. Medan hon dukade bröt jag vänstra benet. Det är inget jag har för vana att göra. Jag hade det så där skönt där jag gick och påtade på hennes altan. När jag skulle dra bort en lös gren från en stor ormbunke (och jag menar verkligen STOR), slant jag och slog i backen med en duns. Jag kan svära på att jag hörde när benet gick av.
När de röntgade mig på sjukuset, talade de om att jag hade ett två decimeters brott på vadbenet alldeles ovanför vristen. Jag fick välja mellan att slippa operation (men gå gipsad från tårna till ljumsken i mellan åtta månader och ett år) och att få en metallplatta med sex-sju skruvar fäst kirurgiskt i brottet, vilket skulle göra att det läkte på bara fyra månader. Jag valde det senare.
Det var fyra intressanta månader. Tredje dagen efter fallet, när jag kommit hem från sjukhuset, bestämde jag mig för att inte låta det brutna benet, gipset och kryckorna stå i vägen för livet under de kommande månaderna. Jag skrev faktiskt i dagboken: ”Jag tänker inte låta det här hindra mig. Jag tänker betrakta varje dag som en utmaning och se hur Herren gör mina vägar jämna. Han vet vad jag behöver och han kommer att tillgodose mina behov”. Och nog gjorde han det!
Vid otaliga tillfällen under konvalescensen gjorde han mig innerligen glad med sin trofasthet. Trots mitt brutna ben gick jag till arbetet varje dag, åkte på semester och reste till Italien på Marilyns dotters bröllop.
Den mest osannolika upplevelsen inträffade emellertid i början av december när jag flög till Chicago, där jag skulle byta plan. Det var kallt och snöade, när en ledsagare från American Airlines mötte mig med rullstol vid gaten. När han skjutsade mig till anslutningsflyget blinkade ordet ”inställt” på skärmen. Alla flyg till Minneapolis var inställda.
Jag bad honom köra mig till en telefonkoisk, och där ringde jag mitt värdfolk i Minneapolis för att berätta vad som hade hänt. ”Å Luci”, sa min vännina, ” jag ringde dig imorse för att säga att du inte skulle komma, men du hade redan åkt. Jag är så ledsen att du har gjort den här resan förgäves.”
Nå, det visade sig att det inte var ”förgäves”, trots allt. När jag förklarade situationen för mannen som sköt rullstolen, log han rart och frågade om han fick bjuda på lunch. ”Sedan ser vi till så du kommer med ett flyg tillbaka till Kalifornien. Blir det bra?”
Senare samma kväll bjöd jag hem några vänner på pizza. När vi diskuterade vad som hänt under dagen, NJÖT jag av att berätta att jag hade varit i Chicago på lunch.
Alla har något som är trasigt i sitt liv: ett brutet löfte, en dröm som gått i kras, ett äktenskap, ett brustet hjärta, och vi måste bestämma oss för hur vi skall ta det. Vi kan vältra oss i självömkan och klagan och inte åstadkomma någonting alls, inte ha något roligt eller känna glädje över hur vi har det – eller också kan vi bestämma oss helhjärtat för att ta en del risker, lämna vår bekvämlighet och se vad Gud kommer att göra för att ge oss oväntad glädje när vi behöver det. Ta steget i tro och be Gud överraska dig på ett unikt sätt, som bara han kan!