Efter att ha läst inslaget om att våra liv är en väv så slog det mig att Tomas Tranströmer skriver om något liknande. Han använder bilden av ett träd och när vi ser oss i spegel så ser vi vårt ansikte som det är nu. På samma sätt ser vi bara utsidan på ett träd – vi ser barken och stammen men vi ser inte årsringarna innanför. Vi ser bara det som är uppenbart just nu. Inom oss bär vi alla våra erfarenheter och de har format oss till de personer vi är. Kanske skulle vi kunna få reda på mer om vi lärde oss fråga bättre. Fråga på ett lyssnande sätt som framkallar berättelser från det förflutna – kanske skulle vi då också få syn på en ännu större rikedom i varandra än bara utsidan…