Jag vet inte om du lyssnat på dem. De får i uppdrag att “spana” på ett område, en trend eller liknande i samhället och sedan berätta om vad de kommit fram till för de andra. Där är själva programmet. Det kan vara allt möjligt som de spanar på, vissa mer intressanta och roliga, andra mera underfundiga.

Men det är inte det som är det föredömliga.

Jag är fascinerad över hur de möts. En person får i uppgift att redovisa och GENAST är de andra med på noterna. De kan ge som kommentarer, tillägg och inlägg under tiden som personen i fråga redovisar sig spaning.

Det härliga är att det är en sådan positiv atmosfär mellan dem! Utgångspunkter verkar vara en positiv förväntan på den andre. Man är förväntansfull och vänlig. Man lyfter upp den berättelse – “spaning” – som man lyssnar på och bekräftar den som är berättare.

 

Här är inte platsen för kritisk hållning i den mening att man är intresserad att börja kritisera, ifrågasätta som vi tyvärr så ofta är vana och tränade att göra.

 

Jag förordar inte okritiskt tänkande. Det är inte poängen. Det är klart vi ska använda huvudet såväl som känslan när vi möter varandra.

Men det blir ett så gott spinn i spanarnas dialog och där tycker jag de är ett föredöme!

 

Att förvänta sig det goda när någon kommer. Att förvänta sig det fina när någon vill berätta. Att förvänta sig att bli uppmuntrad och stimulerad av den andre.

 

Är det inte något vi kan träna på, var och en?