Jag vill veta hur saker hänger ihop. Jag vill veta hur det funkar och varför och hur det sen i sin tur hänger ihop med saker runt omkring. Detta gäller det mesta. Jag vill helt enkelt förstå. Det gäller även Gud. Jag vill förstå Gud. Och visst vore det ganska praktiskt om man kunde förstå Gud, för då kan man liksom ”blir klar”. Man vet hur det funkar och kan sen lämna det, kanske till och med stoppa undan det i en liten låda, för nu har jag förstått. Men, samtidigt som det är väldigt frustrerande att jag inte kan förstå Gud, så är det också väldigt fantastiskt. För han är ju så stor att jag inte kan greppa honom med mitt förstånd. Det finns alltid mer att upptäcka, mer att lära känna och mer att förstå. Jag blir aldrig klar, jag kan aldrig stoppa undan honom i en liten låda och glömma honom. Och just eftersom jag inte kan förstå hela Gud så måste ju det innebära att han är så galet stor. Han har inte mina begränsningar. Han är inte begränsad av mitt förstånd, för han är så stor! Det i kombination med att han är godheten personifierad blir ju en oemotståndlig kombination, eller hur? Inte enkelt, inte lätthanterligt, inte ”stoppa-undan-i-en-låda-för-jag-har-förstått-det-här-nu – förståeligt”, men så oemotståndligt…